Polish Painter, 1838-1893 He studied from 1852 to 1858 at the School of Fine Arts in Krakew and, during this time, started exhibiting historical paintings with the Society of Friends of the Fine Arts there (e.g. Sigismund I Bestowing Nobility on the Professors of the University of Krakew in 1535 (1858; Krakew, Jagiellonian U., Mus. F.A.). After studying in Munich (1859) under the history painter Hermann Anschetz (1802-80) and then briefly and less successfully in Vienna, Matejko returned to Krak?w, where he was based for the rest of his life. In 1860 Matejko issued an illustrated album, Ubiory w Polsce (later editions 1875 and 1901), a project reflecting his intense interest in historical records of all kinds and his desire to promote such interest among the Polish people in an effort to intensify their patriotic feelings. This role first became widely associated with Matejko with his painting of Stanczyk (1862; Warsaw, N. Mus.), the court jester to King Sigismund I (1437-1548), to whom Matejko gave his own features. The jester is presented as a symbol of the nation's conscience  Related Paintings of Jan Matejko :. | Wladyslaw of Varna | Stanczyk during a Ball at the Court of Queen Bona after the Loss of Smolensk | The Prussian Tribute | The Constitution of May 3 | stanczyk |
Related Artists:
MONTAGNA, Bartolomeo
Italian Early Renaissance Painter, 1450-1523 Painter and draughtsman. Montagna is first documented in 1459 in Vicenza as a minor and, still a minor, in 1467. In 1469 he is recorded as a resident of Venice. In 1474 he was living in Vicenza where, in 1476 and 1478, he was commissioned to paint altarpieces (now lost). He has variously been considered a pupil of Andrea Mantegna (Vasari), Giovanni Bellini, Antonello da Messina, Alvise Vivarini, Domenico Morone and Vittore Carpaccio. While none of these artists, except Carpaccio, was irrelevant to Montagna's stylistic formation, scholars agree that Giovanni Bellini was the primary influence on his art. He may have worked in Bellini's shop around 1470. Several of Montagna's paintings of the Virgin and Child in which the influence of Antonello da Messina is especially marked (e.g. two in Belluno, Mus. Civ.; London, N.G., see Davies, no. 802) are likely to be close in date to Antonello's sojourn in Venice (1475-6); they are therefore best considered Montagna's earliest extant works (Gilbert, 1967) rather than as an unexplained parenthesis around 1485 between two Bellinesque phases (Puppi, 1962). These early paintings appear to be followed by others in which the geometrically rounded forms derived from Antonello become more slender and sharper-edged. Their figures are imbued with a deeply felt, individual humanity, sometimes austere and minatory, sometimes tender. Among them are some larger-scale works, for example the Virgin and Child Enthroned with SS Nicholas and Lucy (Philadelphia, PA, Mus. A.) and a Virgin and Child Enthroned with SS Ansanus, Anthony Abbot, Francis and Jerome
Octavius Oakley
1800-1867 was a Victorian watercolourist. Oakley initially worked for a cloth manufacturer near Leeds in Yorkshire. He developed into a specialist of portraits in watercolour and enjoyed the patronage of the Duke of Devonshire. From living in Derby where he depicted rustic scenes, he moved to Leamington Spa in Warwickshire in 1836, but returned to London in the 1840s and worked there until his death, producing paintings of street scenes and gypsies and their lifestyle. His emphasis on gypsy paintings which he exhibited at the Royal Watercolour Society earned him the name 'Gypsy Oakley'. Oakley met Thomas Baker in Leamington Spa where Baker was living and working and in 1841
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.